tyralamyra

Livet efter pappas bortgång

Publicerad 2014-02-10 23:38:00 i Mina tankar,

Jag tog studenten. Umgicks med mina vänner, festade, reste, bröt ihop när verkligheten kom ikapp, försökte sysselsätta mig hela tiden och ha planerade saker framför mig. Åkte till Gotland med mamma och spenderade tio dagar där vilket fick mig att känna lite ro samtidigt som jag höll på att krypa ur skinnet. Jag är evigt tacksam för mina vänner som verkligen fanns där och jag har verkligen lärt mig vilka som ger mig bra energi och som får mig att skratta. Jag har nog alltid varit lite vilsen och lite småstörd, har aldrig varit som alla andra och det är väl så som jag är antar jag. Pappa och jag kunde skratta mycket och ofta med varann, och så kunde vi vara varandras fiender nästan på grund av våra heta temprament. Jag saknar pappa, jag saknar han varje dag och tänker på han varje sekund. Finns liksom ingen förklaring eller rättvisa, vilket har fått mig väldigtväldigt vilsen i mig själv. Det är något som kommit nu senare, har liksom börjat fatta hur hela livet förändrats och saker som varit så självklara för mig förut känner jag inget alls för lägre. Jag kan få panikångest bara jag tänker på vad jag ska göra med mitt liv, känns som jag måste skynda mig för att det snart är slut. Får ingen ro. Bryter ihop. Och sen mår jag bättre och så rullar det på så. Jag tycker det är läskigt hur sorg kan påverka en, saker som jag aldrig tänkt på eller brytt mig om förut har börjat komma upp. Det är klart att jag mår bra och kan ha kul nu också, men just denna vinter har allt kommit ikapp och jag har nog inte känt mig nere på det här sättet förut och aldrig ens varit så tankspidd. Rädd för att förlora människor som betyder något för mig vilket gjort att jag vill ha koll på mycket hela tiden får ingen ro och känner mig stressad. Det här inlägget blev ungefär ganska vilset som jag är just nu. Ni får stå ut med det mina kära vänner. Jag behöver skriva. Bli av med känslor. Skriva ut en liten del av mitt liv för hela världen. Men ärligt. Vem bryr sig. Du kanske, men inte jag. Jag har lärt mig att man har ett liv, och antingen lever man det eller så gör man inte det. Jag har bestämt mig för att jag ska leva det, precis som min pappa. Hans historier om hans ungdom kunde jag sitta och lyssna på i timmar, jag kommer dock aldrig bli lika galen som pappa var hur mycket jag en skulle önska att jag va det. men pappa jag tror du är stolt över mig även om jag inte bara kör fullt ut som du gjorde. Nu har jag fått ur mig några ord på en tom sida. Känns faktiskt ganska bra. Godnatt från en tankspidd Tyra!
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela