tyralamyra

So give me hope in the darkness that I will see the light

Publicerad 2020-08-13 22:21:51 i Mina tankar,

Mumford på repeat. Alltid. Vilket jävla känslokaos. Gör allt för att överleva typ. Att gång på gång få hela sin själ krossad av känslostormar. Det gör jävligt ont att leva, att ha känslor som bara känns för mycket. Drömmer mig bort. Drömmer mig bort där jag får vara den jag är, ingen som vet mer om mig än vad jag vet själv. Det räcker. Jag vill vara jag, jag vill vara mig själv. Jag lever. Men är alldeles för känslig för allt yttre. Suger åt mig som en svamp av allt. Men det är så. Så jag alltid varit. Trodde inte att glädjen till livet skulle försvinna någonsin. Men jag är där nu. Gör ont i mig så fort jag hör någon som mår dåligt, lämnat någon, förlorar någon. 

Min absolut bästavän. Livet. Mitt allt. Som fick mig att leva. Hon är där uppe nu. Tills sista andetaget va jag med, aldrig svika. Aldrig svika min bästa. Någonsin. Jag är inte sån. Tack. Tack för allt. Livet. Tack för henne. Det gör ont. Hela tiden. Vill alltid vara med dig. 

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela