tyralamyra

Slut på allt då. Dippar så fort jag tänker på det, att nu är våren här, nu ska utefrukostar dukas fram. Nu ska grillkvällarna börja, vårplanteringen börja osv osv. Allt det som Jag tyckte va livskvalité, glimtar i vardagen osv. Och jag, känslor ut överallt som bubblar så fort det blir en höst, vinter, vår och sommar. Vill såååå mycket hela tiden. Hsp. Precis så. Överkänslig. Känner mycket. 

Just nu känns det som hus och hela den där framtiden jag hade förväntningar och ett driv till. Allt det jag haft som mål sen jag va liten, att ha en egen familj. Ett eget hem. Ett vi med någon. Va lycklig tillsammans med någon. (Hur fint)  

Och min separationsångest till mitt första egna hem tog ju tid såklart, trivdes inte i huset till en början heller. Men det är så, det tar tid för mig även fast jag själv valt vissa avslut. För jag vet att det blir bra. Bättre. 

Allt känns just nu som något påhitt, något som aldrig har varit. Olika stadier såklart, skyddar mig själv. Men med allt stöd och insikt i hur allt varit så börjar jag genuint känna mig gladare. Jag kan trots allt sova själv, äta mat, gå i en affär osv. Ja, det va stora steg i början. Sov nog inte en hel natt på tre månader. Närhet. Bästa jag vet. 

Jag tror att jag så mycket velat att allt det här skulle va ömsesidigt. Men förstår nu alla kvällar vid vattnet ensam med B funderande att det va inte vi. Det va inte det som va. 

Det va även jag då, och även en väldig trasig individ. Tappad liksom. För någon annan, såklart. Men. Det är så nu. Jag gav allt och lite till till någon som inte ville ha det. Men jag är glad att ja älskade precis så mycket som jag kan. För jag är sån. Älskar jag något eller någon så är det helhjärtat.